praoma

Igår var det den sista dagen på Voltaire. Jag och Fanny kom till dieselverkstan med ett glatt kämpa-sista-dagen-humör och vårsolen sken.

Men direkt när vi kom dit blev vi tillsagda att gå till något hus 50 meter bort och ner i källaren för att hämta tio stycken 100-kilos träflisiga obärbara bänkar och bord hela vägen tillbaka till voltaire, i det 25-gradiga solskenet! Detta tog en lång stund och var mycket jobbigt, men vi var tillslut klara. Och då började lunchruschen på Voltaire. Och nu är det såhär att om man är 2 praoelever av 10 måste man ha energi för att klara av lunchruschen. Och vi var helt utmattade. Det slutade med att vi(i alla fall jag) gick runt som zombies i 3 timmar och bara längtade efter att svimma eftersom det skulle vara så häärligt att  bara fejka en svimmning och ramla i golvet och ligga kvar där och vila lite...! Vi får alltså inte sitta ner i den branchen. Och sen såg jag mig inte för för att jag var så trött att jag nästan tappade en tallrik och spillde ut all mat. Och precis när jag märkte att det blev färre och färre folk och klockan började närma sig ett(tiden vi brukar få äta, och sitta ner!) kom det in 40 pers till och där dog jag lite. Men efter ett tag sa vår chef att vi fick beställa mat och vi satte oss ute i solen på en bänk. Jag har nog aldrig avnjutit en måltid och en vila så mycket som då. Efter maten fick vi välja en bakelse helt gratis(för att det var sista dagen)! Och sen kom Sanja och Fannys kompis och jag återfick känsleln i mina fötter, och sedan erbjöd chefen oss jobb på vissa helger också! Och då kändes den sista dagen helt okej.

Linda